Vägen till Vita huset

Jo visst, valet av guvernören från Indiana, Mike Pence, som Donald Trumps vicepresidentkandidat är tryggt och tråkigt, men samtidigt hoppingivande för alla Trump-anhängare.

Tråkigt är det av den orsaken att Pence har noll karisma och ter sig lika intressant som ett brädplank. Men han är en solid konservativ politiker som vill kringskära såväl aborträttigheter som rättigheter för sexuella minoriteter.

Pence är ett val som lugnar den socialkonservativa och religiösa falangen av det republikanska partiet som inte har varit förtjust i Trumps tidigare, relativt liberala åsikter om abort. Eller det faktum att han har barn med tre olika kvinnor.

När det gäller personlighet, är Pence en diametral motpol till frifräsaren Trump. Det gillar kampanjrådgivarna som vill använda honom som en stabil och pålitlig budbärare. Trump, som bekant, är inte en sådan.

Valet av Pence är hoppingivande för Trump-anhängare också av den orsaken att det visar att han kan fatta val med sin hjärna istället för hjärtat. Topprådgivarna ville välja Pence av ovannämnda orsaker, men Trump själv verkar ha lutat mer mot sina gamla polare, New Jersey guvernören Chris Christie och före detta talmannen Newt Gingrich. Det är klart att Trump var mer intresserad av dem eftersom de båda, likt Trump, är frifräsare, intelligenta, med stora egon. Syskonsjälar med andra ord. Men politiskt var det fiffigare att välja Pence.

Men valet var inte lätt för Trump som helst fattar beslut som baserar sig på intuition och känsla. Rapporter i amerikanska medier hävdar att Trump sent på torsdag kväll, när han redan bett Mike Pence ställa upp, ringde sina närmaste rådgivare för att fråga om han fortfarande kunde ändra sig. Han höll sig till det ursprungliga valet, det smarta valet, vilket bådar gott. Typiskt Trump är dock det faktum att offentliggörandet av parhästen kom att handla mer om Trumps tvivel, tvekan och trassel än om själva kandidaten.