Vägen till Vita huset

Det finns ingen person jag bevakat lika intensivt som Donald Trump. Inte ens Barack Obama trots att jag genomlevt två av hans valkampanjer. Det är ingen överdrift att säga att jag överdoserat på Trump. Dels beror det helt enkelt på den överexponering som vi alla drabbats av, inte bara i de amerikanska medierna utan också i europeiska och andra globala tidningar och tv-kanaler. Och dels på att han, vare sig man gillar eller ogillar honom, varit ett fascinereande spektakel. Han har fångat världens intresse genom att vara agitatorn som väckt rädlsa för nyfödd fascism.Han har varit byfånen som vi gillat att håna. Han har varit populisten som sått och skördat rasismflirtens frukter. Han har varit outsidern som sopat golvet med etablissemanget och han har varit folkledaren med en röst som miljoner amerikaner saknat. Han har varit en aldrig tidigare skådad varelse på den viktigaste politiska arenan i världen. Det är därför inte så konstigt att vi alla bevakat varje steg han tagit och varje ord han yttrat.

Följden av all denna ”nära” samvaro med Trump är att jag tycker mig ha en bra uppfattning om vem han är och hur han tänker. Jag vet, det är hybris att tro det, det blir fel så lätt. Trumps senaste kontrovers är ett lysande exempel. Efter allt vi sett och hört under de senaste 15 månaderna trodde jag att Trump var osårbar. Journalister har gång på gång fått konstatera att inga frågor, ingen fakta, inga avslöjanden, inga pinsamheter får honom i gugning i en intervjusituation eller i en presskonferens. Amerika har gång på gång bevittnat Trump rida ut den ena stormen efter den andra. Jovisst har hans stöd gått upp och ner, men ingenting har varit ens nära att sänka honom. Ingenting sådant som skulle ha sänkt i stort sett alla andra kandidater genom tiderna. Därför känns det just nu så konstigt, nästan historiskt, att se någonting man trodde vara osårbarat falla i bitar. Det är som att se en skadskjuten elefant som nyss ägde savannen, sakta falla ner på knä och på sida med de enorma benen svängande mot himlen.

Det är så det känns i efterdyningarna av den ljudinspelningen som cirkulerat i medierna sedan fredagen och som blottar en sexistisk vulgärkonversation mellan Trump och en annan man.
Lyssna här om ni vill.

På lördagen dök ännu fler komprometterande ljudband upp där han bland annat diskuterade sin dotter på ett sätt som förvånar många. Läs om det här om du vill.

Reaktionerna har varit otroligt starka här i USA. En lavin av fördömanden från republikaner av vilka ett par dussin har dragit tillbaka sitt stöd för honom i valet. Senator Kelly Aiotte från New Hampshire är en av de namnstarkaste.
-Jag är en mor och amerikan först och främst, och jag kan inte stöda en kandidat som skryter om sitt förklenande av och ofredande av kvinnor.

Den förra republikanska utrikesministern Condoleezza Rice, och flera andra, krävde på lördagen att Trump hoppar av och att vicepresidentkandidaten Mike Pence tar över partiets kandidatur.
Mike Pence själv till och med fördömde Trump. Det gjorde också Trumps hustru Melania, som dock också sa att ljudbanden inte är representativa för den riktiga Donald Trump.

Det republikanska partiet har gått i total panik över skandalen eftersom den hotar partiets chanser att behålla sina majoriteter i Representanthuset och Senaten. Vill man, så kan man flina en aning åt republianernas skenheliget. Det är nämligen först nu, efter 15 månader av främlingsfientlighet, rasism, misogyni etc etc som partiet reagerar. Hotet om förlusten av makten är den triggande faktorn, inte nödvändigtvis ett försvar av kvinnor i sig.

Icke desto mindre håller väggarna att falla över Trump och de republikanska politikerna springer undan så fort de kan. I kampanjhögkvarteret sägs det råda full kris och stämningen är demoraliserad.

Den stora frågan nu är, vad gör Donald Trump nu då?

Instinktivt är det enda rätta att komma till debatten i St Louis idag och ödmjukt och ångerfullt be om ursäkt av alla kvinnor och hela nationen och sedan sakligt ta sig an Hillary Clintons politiska karriär med alla de misslyckanden Trump tycker att den innehåller. Men hur troligt är det? Inte speciellt. Han har redan två gånger försökt sig på en ursäkt, men det kommer sig inte naturligt för Trump att erkänna misstag eller be om ursäkt. Tvärtom har han nu antytt att han ämnar fortsätta fighten. Det tippas allmänt också att Trump kommer att fortsätta att gå efter Hillarys man Bill och dennes sexskandaler och kvinnoofredande beteende. Nu är det ju inte Bill som är kandidat, men man vill försöka få Hillary att bära en kollektivt skuld, framför allt för att ha försökt smutskasta de kvinnor som kom fram och anklagade Bill för sexuellt antastande. Och de kvinnorna var många på 1990-2000 talet.

Det är sannolikt att en hel del av Trumps lojala annhängare kommer att förbli honom trogen och tycka att medierna är ute efter honom. Men även om de gör det, är det svårt att inte tro att de horder av republikanska politiker som nu kysst Trump adjö skulle ta med sig en del anhängare. Nästan säkert är att en del av de väljargrupper som är så viktiga, det vill säga förortskvinnor och mammor rör sig aningen mot Clintons håll. Om detta sker är det ytterst svårt att se hur Trump kan resa sig och vinna det här valet.