Vägen till Vita huset

Jag har ombetts skriva en text om hur valet i Iowa riktigt går till före valdagen. Här i USA är det ännu två och en halv timme till valdagen…

Den här texten finns också i dagens HBL.

Lustiga Iowa.

Vart fjärde år känns dom som om den platta majsodlande mellanvästern-delstaten Iowa blivit världens mittpunkt i några veckor. Så har det varit i växande utsträckning sedan 1972 då de amerikanska partierna beslöt att flytta primärvalet till januari och därmed bli den första delstaten att rösta på kandidaterna. Fast ett primärval är det egentligen inte. New Hampshire om en vecka är det första egentliga primärvalet. I Iowa kallas valproceduren en ”caucus”. Det verkar inte råda enighet om ordets ursprung men det har använts redan på 1700-talet i USA och tros ha avsett en samling av politiska ledare. I en mer modern tappning handlar det mer eller mindre om ett möte mellan grannar. I praktiken fungerar det så att alla drygt 1682 valdistrikt ordnar en samling i den närmaste kyrkan, brandstationen, skolan eller biblioteket. Om valdistriktet är litet kan ett vardagsrum duga. På republikanernas möte sker röstningen på ett traditionellt sätt med hemliga valsedlar och valurnor, och man måste vara registrerad partimedlem. Samma gäller för demokraternas dito som i övrigt är betydligt mer intressant.

Samtliga möten ska inledas i klockan sju på kvällen. När deltagarna samlats i ett utrymme delar man upp sig i grupper enligt den kandidat man stöder. Clintons folk i ett hörn av rummet, Sanders i ett annat och så vidare. När uppdelningen är klar räknar man för att se om någon kandidat fått mindre än 15 procent av stödet. Om så är fallet elimineras den kandidaten. Därefter följer en kort period då de grannar som förlorat sin kandidat kan välja en ny kandidat bland de som fortfarande är med i leken. Därför blir det av intresse vem en väljare har som andra favorit. Det riktigt roliga följer när folk försöker omvända varandra att flytta över från till exempel Sanders läger till Clintons läger. Det är helt tillåtet. Man måste med andra ord inte endast vara beredd att offentligt visa i vems trupper man står utan också vara beredd att försöka övertala sin granne eller själv motstå grannens inviter. När en vinnare sedan sållats fram meddelar man resultatet till partifunktionärerna och delegater räknas enligt en specifik kalkyl. Det säger sig självt att engagemanget måste vara stort för att man ska masa sig till ett möte genom den iskalla Iowa-vintern för att tillbringa ett par timmar stående i olika hörn. Enligt vissa uträkningar deltar bara 20 procent av de röstberättigade i ett valmöte.

Trots att bara kring en procent av alla delegater som behövs för att vinna partiets kandidatur kommer från Iowa tillbringar kandidaterna mer tid i delstaten än någon annanstans. Många kandidater börjar göra regelbundna besök till Iowa redan flera år innan valkampanjen börjar. En del kandidater besöker delstatens alla 99 kommuner för att träffa så många väljare som möjligt. Donald Trump har enbart hållit stora valmöten, men det normala förfarandet är att kandidaterna besöker mänskors hem och lunchbarer. Iowaborna liksom väljarna i New Hampshire förväntar sig att kunna komma nära nog för att skaka hand med en kandidat om de vill det.

Men är Iowa värt besväret? Jo och nej. En seger i Iowa är ingen garanti för framgång. Rick Santorum vann republikanernas val för fyra år sedan och Mike Huckabee för åtta år sedan. Ni kanske inte har en aning om vem de här männen är, men det ni vet att de varken blev presidenter eller ens kandidater. Men det är också sant att ingen som slutat sämre än tredje i Iowa har någonsin blivit President. Det kanske förklarar varför Marco Rubio och de andra bakom Trump och Cruz suktar så starkt efter ett bra val och en eventuell tredje placering.