Vägen till Vita huset

Efter en tio månader lång republikansk freakshow har demokraterna nu ockuperat den stora scenen. Missförstå mig inte, Trump-showen rullar fortfarande på för fulla muggar och Donald skapar rubriker dagligen trots att mogulen nu är den presumptiva republikanska presidentkandidaten och saknar en fiende i eget parti. Men faktum är att de argaste tongångarna och de öppnaste schismerna just nu hittas bland demokraterna.

Det har förstås att göra med den sega gubben Sanders. Matematiskt är hans chanser att besegra Hillary Clinton minimala eller icke-existerande, men han ligger inte så långt efter, han har vunnit de flesta av det senaste dussinet  delstater och har dessutom skapat en entusiastisk rörelse (nånting man inte kan anklaga Clinton för) med mänskor som vill skapa förändring, med mänskor som vill styra politiken till vänster. Hillary Clinton är för dem ett rött skynke och förbistringen har stigit i takt med insikten om att Sanders segrar knappt minskat på Clintons försprång. Det har i sin tur att göra med att många av delstaterna delar ut delegater till partikonventet enligt en proportionerlig modell. Det betyder att för varje Sanders seger får Clinton också delegater och hennes försprång efter sydstaterna tidigare i vår, där hon tog rubbet, är så stort att Sanders står chanslös. Så var det också 2008 när Clinton vann nästan allt i slutet men Barack  Obamas försprång var för stort för att tas igen.

Sanders supportrar har upplevt valsystemet som orättvist och diskriminerande och den sjudande förbittringen kokade över förra veckoslutet i Nevada när de lokala demokraterna samlades till möte för att distribuera konventdelegaterna. Besvikna Sanders anhängare betedde sig hotfullt mot partifunktionerna och en del fysiskt tumult ägde rum. Det demokratiska partiet och Hillary Clintons läger har gått hårt åt Sanders och krävt starkare fördömanden från hans sida.

Och medan Sanders supportrar är ilskna är Hillary Clinton med sitt garde irriterade. De är irriterade över att Sanders inte hoppat av redan. De vill komma åt att använda allt sitt krut på Trump istället för en kandidat som har obefintliga chanser att vinna och som förr eller senare kommer att ställa sig bakom Clinton.

Clinton och hela partiet är också oroat för att Sanders tar sin kamp ända till slutet av juli i Philadelphia där partikonventet äger rum efter republikanernas dito i Cleveland. Risken finns att Trumps republikanska motståndare sakta men säkert, motvilligt rättar sig i leden och ger sitt stöd till Trump. Det finns redan exempel på det. Ett enat republikanskt parti och ett stridande demokratiskt. Mitt i allt ser republikanerna ut som de vuxna medan demokraterna käbblas och trilskas. Det är ett scenario som ingen förutsåg för tre veckor sedan och det vore en mardröms start för Clintons kampanj.

Men Sanders verkar inte beredd att vika sig för trycket. Han har tillräckligt med stöd och entusiasm bakom det han kallar sin egna politiska revolution för att anse sig berättigad att låta processen gå hela vägen till mitten av juni då Washington DC håller det sista primärvalet. Men för eller senare kommer Sanders att ge Clinton sitt stöd. Den stora frågan är om klyftan mellan Clinton och Sanders anhängare då vuxit sig för stor för att överbryggas på allvar. Avskyn mot Clinton är stark bland Bernies folk och risken finns att många av dem hellre låter bli att rösta än röstar på Clinton. Sanders kommer därför, förtjänt eller oförtjänt, under de följande veckorna att upprepade gånger få höra hur han äventyrar en demokratisk seger i november.