Vägen till Vita huset

Det är egentligen en makalös vänding som demokraterna lyckades med på lite mer än ett dygn.
Konventet började med en skandal som ledde till att partibossen Debbie Wasserman Schultz tvingades avgå samma dag som hon skulle öppna mötet, och som fick Bernie Sanders anhöngare att se rött och rasa och bua varje gång Clintons namn uttalades. Klyftan kändes djupare än republikanernas schismer i början av deras konvent. Men när Michelle Obama ställde sig bakom talarstolen på måndag vände kursen. Och på tisdagen fick tillställningen ett jättelyft. Sanders gavs utrymme. Talare efter talare lovprisade honom. Hans betydelse för kampanjen och progressiva värderingar underströks, hans bror höll ett emotionellt tal om hur stolt föräldrarna Sanders skulle ha varit. Sanders ”revolutionära” rörelse gavs respekt. Och Sanders tackade genom att, efter att alla delstater hade gett sina röster i omröstningen om vem mötet skulle nominera till sin kandiadat, föreslå att mötet skrotar rösträkningen och nominerar Clinton med bifallsrop, och det gjorde mötet med ett rungande JA-rop. Vi känslan var på topp. Leden var enade. Hillarys tuffa rival omfamnade Clinton symboliskt. Trumps tuffaste rival ställde sig på scenen förra veckan och vägrade be republikaner rösta på honom. Det är en stor skillnad.

Och viktigast av allt, USA har nu fått sin första kvinnliga presidentkandidat genom tiderna i någondera av de två huvudpartierna – Gratulerar USA, det var på tiden!