Vägen till Vita huset

Tisdag. Kl 9.46

Sitter uppe i en skybox där Eurovision Americas, min arbetsgivare, har sina kamerapostioner som de euopeiska korrespondenterna använder för sina direkta rapporter från demokraternas konvent här i Phildelphia. Det är svårt att tro att arenan är samma ställe som kvällen innan då Michelle Obama lyfte taket med sitt tal.

Stämningen är sömnig. Nere på scenen soundcheckar orkestern till nånting som låter som en total rip off av U2´s With or without you. Det var betydligt häftigare att igår att höra Demi Lovato soundchecka, även om jag inte direkt är målgrupp för hennes musik.. Svartklädda arbetsmyror går lugnt men målmedvetet fram och tillbaka framför scenen med arbetsuppdrag jag inte kan identifiera från mitt upphöjda läktarperspektiv. Jag ser en kameraman sova med pannan tungt vilande mot ett bord. Strategisk powernapp är hemligheten till överlevand på ett partikonvent där tusentals journalister, producenter, arrangörer, poliser etc sliter dygnet runt med deadlines, olidlig hetta ute och luftkonditionerad kyla inne, långa köer, besvärliga transporter, megalomaniska säkerhetsåtgärder och dåliga humör. Och överprissatta hot dogs.
En som inte verkade trött alls denna morgon var Cory Booker, senator från New Jersey och en up and coming man i partiet. Ung, svart, ståtlig. I skyboxen intill intervjuas han i direktsänding och han gestikulerar vilt och energiskt. I normala fall skulle hans optimistiska tal om ett USA som kommer att resa sig ha varit det stora samtalsämnet efter dag 1. Booker är i mitt tycke lite för mycket av en streber. Han vill lite för mycket, forcerar aningen för hårt för att kännas helt genuin. Därför kom hans i och för sig fina tal inte i närheten av Obamas berömda konventtal från 2004 om ett enat Amerika.

Dessutom had vi ju då Michelle Obama…som levererade talet som kommer att minnas och överleva tidens tand. Jag fick en känsla av att hon nu fick släppa loss ordentligt. Att hon i alla dessa år hållit tyst för att inte attrahera kritik och attacker. Det har Barack fått nog av. Efter snart åtta år av behärskning flög slängar till höger och vänster. Sakliga, skarpa men också emotionella, men alltid med bibehållen stilkänsla. Om oron för döttrarnas uppväxt i Vita huset. Om hennes liv som svart kvinna i ett hus som byggts av slavar. Om Donald Trumps skrämseltaktik. Demokraternas dag började med öppna konflikter och inflammerade stämningar gällande Bernie Sanders och avslöjandena om det Demokratiska partiets agerande till förmån för Hillary. Men med Obama kom nyfokuseringen bort från de inre stridigheterna. Inte ett enda buu-rop när Michelle nämnde Hillarys namn. Tidigare under dagen haglade dom. Jag tror att hon gjorde mer än någon annan kan för att ena partiet.

Gårdagen visade också tydlit hur, trots proteste, mycket mer enat demokraterna är jämfört med republikanerna. Det ena tunga namnet efter det andra avlöste varandra. Så var det inte bland republikanerna där de båda senaste republikanska presidenterna lyste med sin frånvaro. Likaså de två senaste republikanska kandidaterna. Det är talande.

Kvällens huvudtalare är Bill Clinton. Han har tidgare betraktats som en av de bästa politiska oratorerna, men frågan är om han har den behövliga energin fortfarande. Intellektet är det inget fel på men han ser onekligen betydligt svagare ut än tidigare. Han har ju vissa hjärtbesvär och äter endast veganmat, vilket säkert är bra. Fast härom veckan var det nån som sa att han ser ut att vara i desperat behov av en saftig burgare..Vem vet. Jag tror att han kommer att få fart på sig själv när han ställer sig i ljuskäglan.