Vägen till Vita huset

När jag startade den här bloggen lovade jag följa kandidaternas steg och felsteg. Jag befarar att ett allvarligt felsteg nu är i görningen, och det är Joe Biden som är ute och trampar.

Ni vet ju givetvis att han grunnat i några månader på huruvida han skall ställa upp i presidentvalet eller inte. Vi vet att han vill bli president. Han ställde ju själv upp i primärvalen redan 1988 och igen 2008 innan Obama blev vald och plockade Joe som sin parhäst. Vi vet också att Bidens son på sin dödsbädd i somras ska ha uppmanat sin far att ”go for it”! Helt utan Joes hjälp kan vi själva dra slutsatsen att en seger i presidentvalet skulle vara en makalös krona på ett redan beundransvärt livsverk.

Men vi minns också klart och tydligt Bidens emotionella uppträdande på Late Show with Stephen Colbert då han öppet och ödmjukt undrade om han har de emotionella krafter som behövs för att orka med en kampanj, för att inte tala om själva presidentämbetet. Vi kommer också ihåg Bidens egna frågeställningar om huruvida hans familj skulle orka med allt som krävs av de anhöriga till en presidentkandidat. Detta givetvis mot bakrunden av Joes son, Beau Bidens, bortgång i somras. Beau Biden dog av hjärncancer. Och det är inte den enda tragedin som drabbat Biden.

1972, några veckor efter att ha valts till den amerikanska senaten omkom Joes fru och 1-åriga dotter i en bilolycka. Beau och Bidens andra son från det äktenskapet, Hunter, ådrog sig allvarliga skador men överlevde. Det är inte svårt att förstå att banden mellan Joe, Beau och Hunter varit starka, och det är likaså inte svårt att förstå hur svår förlusten i somras var.

Men nu tyder allt alltså på att Joe Biden skulle ha bestämt sig för att ställa upp. Fox News rapporterade igår, med hänvisning till tre seprata källor i Bidens närmaste krets, att han har fattat beslutet. Andra källor har samtidigt rapporterat om hur rekryteringen av en kampanjstab är i full gång.

Personligen tror jag att Joe håller på att begå ett misstag. På ett personligt och emotionell plan tycker jag att han som 72-årig statsman, drabbad av mycken olycka, skulle vara förtjänt av att pensionera sig och njuta av sitt liv, sin familj, de barn som finns kvar och barnbarnen. Cigarren, viskipinnen och barnbarnens baseballmatcher. Biden är en levnadsglad filur som borde ta vara på det roliga i livet så länge han är frisk. Idag är han en högaktad statsman med starka sympatier bland folkens breda lager, icke minst tack vare hela hans livsstory. Kastar han sig in presidentleken riskerar han att förlora den statusen.

Skulle han mot förmodan bli demokraternas kandidat och president är han fängslad och fjättrad i 4-8 år. Visserligen är han president och det kanske uppväger det han förlorar, men sannolikheten för att han vinner Hillary Clinton i primärvalet är ganska liten. Efter en svacka ser hon igen stark ut och beställningen på en demokratisk räddare i nöden finns inte.

Det sorgliga, och det jag befarar mest, är att ett beslut att ge sig med i leken kommer att dra Biden från en tämligen upphöjd status ner i leran. Från sin sons dödsbädd, från ett livsverk värd all beundran, från ett vice presidentskap där han agerat lojal vapendragare till Obama, rakt in i den smutsiga och tidvis banala presidentkampen där moralisk upphöjdhet sällan belönas. Och den processen har redan börjat.

Innan klockan slog tolv här i USA idag, tisdag, hade Biden hunnit leverera två illa dolda pikar i riktning Hillary Clinton. Med den ena försökte han omskriva historien och förringa Clintons ståndpunkt när beslutet fattades om att kommendera iväg specialstyrkan som dödade Osama Bin Laden. I den andra kritiserade han Clintons kommentar i den senaste debatten om att republikanerna är hennes fiender. Och han gjorde det på ett just så där otrevligt valstrategiskt ohederligt sätt, med omskrivningar istället för direkt språkbruk. Och de här slagen är bara början om han ska försöka överta Clintons position som favorit i racet.

Min åsikt väger lätt i universum, men personligen tycker jag att det är tragiskt om Joe Biden ger sig in i den smutsiga striden och jag anser inte heller det vara ett värdigt sätt att hedra Beau Bidens minne. Men Joe gör som han gör. Han kanske blir nästa president och uträttar stordåd som gär vår värld bättre. Men det betvivlar jag.

I väntan på Joes beslut,

Juri

p.s.

Trump och Carson leder fortfarande bland republikanerna, och Carly Fiorinas lilla ryck uppåt efter den lyckade debatten för en tid sedan verkar inte ha haft bestående effekt.