Vägen till Vita huset

– ”Hoppas vi aldrig ser någonting liknanade på nytt”, sa en av de mest respekterade politiska analytikerna David Gergen från Harvard när den maratonlånga, 11-timmar för att vara exakt, utfrågningen av Hillary Clinton var avklarad. Gergen drog till och med paralleller till Joseph  McCarthy´s kommunistjakt på 1950-talet, vilket var kanske litet av en överdrift. Men det han syftade på var den republikanskledda kommittens illa dolda, tidvis nästan desperata försök att sätta dit Hillary Clinton. Gång på gång försökte den ena efter den andra republikanen i kommitteen påvisa att Clintons agerande bidragit till de tragiska händelesrna i Benghazi den elfte september 2012, då fyra amerikaner dog i en attack mot det amerikanska konsulatet. De flesta frågor ställdes med den klara avsikten att diskreditera den förra utrikesministern.

Men problemet för republikanerna var att de inte hade någon ny information att komma med. Alla kontroversiella frågor, alla beskyllningar, har redan behandlats i ett flertal kongressutskott och andra utredningar. Ju längre utfrågningen pågick, desto tydligare blev det att kommittens arbete, som redan kostat, 4,6 miljoner, inte producerat ny information.

Och i takt med att den insikten blev tydlig, steg Clintons aktier. Medan kommittens republikaner såg ut som sura och trilskande amatörer, spred sig ett statsmannaktigt sken runt Clinton. I elva timmar höll hon humöret på topp. Hon var samlad och sansad. Ifall hon blev upprörd lyckades hon dölja det effektivt. Hon hade fullständig kontroll över fakta och presenterade det effektivt och hon visade god stamina. Så länge ingen ny skadlig substans uppdagades var det precis vad hon behövde göra. Hon ville inte munhuggas med republikanerna, det uppdraget överlät hon med glädje till de demokrater som fanns i kommitten. Clintons uppdrag var istället att visa presidentkaraktär inför nationen och det lyckades hon med.