Vägen till Vita huset

Länge var den pensionerade hjärnkirurgen Ben Carson som en vålnad i den republikanska presidenttävlan. Osynlig för det mesta, med korta rapporterade skymtningar här och där. Det pratades om honom men man visste inte helt säker om han fanns på riktigt.

Orsakerna var många. Dels var han okänd för de flesta. Dels viskade han och såg ut som en sömngångare  var han än befann sig. Och likt Trump, trodde de flesta inte att han skulle hållas med i leken mer än några veckor.

Men nu har Carson varit med i tätstriden med Trump i månader och på sistone har han till och med utmanat fastighetsmogulen i kampen om tätpositionen. Carson är här för att stanna och han behöver behandlas med därtillhörande respekt, eller respektlöshet.

Det är exakt det som har skett den senaste veckan och Herr Carson har inte klarat sig helt med hedern i behåll igenom de första riktiga prövningarna.

Under de senaste dagarna har Carson fått förklara varför han sa att han som ung man erbjöds ett fullt stipendiat till den ärovördiga kadettskolan West Point när det av allt döma inte var sant. Han har också fått försvara påståenden om att han beskyddat vita studerande under kravaller i Detroit och att han tidigare varit så aggressiv att han försökte knivhugga en man. Alla påstånden har ifrågasatts av medierna som försökt styrka dem.

Uppståndelsen är ovälkommen och dåligt tajmad. Imorgon, på tisdagen, samlas de republikanska kandidaterna igen till en tv-debatt och det betyder att Carsons kontroverser kommer att få miljonpublik. Räkna med att utfrågarna har dem nerskrivna i sina antckningar, och sannolikt en och annan rival också.

Vi vet inte ännu helt och hållet sanningen bakom de episoder som lyfts fram, men vi vet tillräckligt för att dra slutsatsen att Carsons version av sin egen biografi inte varit till hundra procent sann.

Det är besvärande för vilken politiker som helst, men speciellt för Carson. Om Trump skulle bli fast för en överdrift( har redan hänt ca en miljon gånger) skulle folk skaka på axlarna. Who cares! Sådan är han och folk älskar honom ändå. Men när Carson gör det äventyrar det den bild som gjort honom populär. Hans kampanj bygger på hans personlighet och historia mer än ett politiskt program. Och hans personlighet har sålts som en stärkt av en obefläckad intergritet. Blir den plötsligt befläckad kan den gnaga allvarligt på populariteten.

Det andra problemet är Carsons sett att besvara pressens närgångna intresse. Han har nämligen visat sig vara lite av en gnällspik. Han har blivit sur på pressen som han anser ha inlett en häxjakt värre än vad någon annan kandidat någonsin fått stå ut med. Det är en överdrift av den magnituden att journalister nästan glömt ställa följdfrågor om mediernas skrutinisering av familjen Clinton, Barack Obama, George W Bush. Poängen är den att om Carson inte tål den granskning han utsatts för nu som en av favoriterna, så har han ingen trovärdighet när han vill intyga det amerikanska folket att han nog pallar för trycket som president. Och med det skadas den andra delen av hans image, den som utstrålar ett stoiskt lugn, och en inre styrka. Att säga att ”pojkarna är stygga med mig” sitter inte så bra i den bilden. Bit ihop Ben!