Vägen till Vita huset

Donald Trump hade en tudelad dag. Det goda var nyheten om att han i juni lyckats håva in 51 miljoner dollar till sin valkassa tillsammans med det republikanska partiet. I maj var siffran knappt en miljon. 51 är fortfarande betydligt mindre än Hillary Clintons 68, 5 miljoner, men det viktiga är att Trump nu äntligen gör ett ordentligt försök att agera som en riktig kampanj. Riktiga kampanjer behöver organisering och organisering kräver pengar. På den här punkten kan det republikanska partimaskineriet dra en suck av lättnad. På annat håll går det sämre…

Jag skrev i onsdagens HBL om hur FBI skänkt Trump en gåva genom sin hårda kritik mot Cliton och hennes hantering av sekretessbelagda e-postmeddelanden. Vanliga kandidater skulle ha omfamnat gåvan och tackat alla valgudar och därefter skoningslöst attackerat Clinton från morgon till kväll, dag ut och dag in. Men Trump är inte en vanlig kandidat.

I en valtillställning i Ohio på onsdag kväll höll Trump ett tal som var på gränsen till det bisarra. I sin hand hade ett papper som han använde som stöd när han attackerade Clinton, för det gjorde han förvisso, sannolikt uppmanad till det av de kampanjproffs som anställts på senaste tiden och som desperat försöker hålla Trump-tåget på rätt spår. Men efter en stund blev Trump trött på Clinton, och istället för att kliva av scenen och dra andan inför en ny salva imorgon, började han improvisera. Och dagens improvisation innehöll ett passionerat försvar av den kontroversiella tweeten som Trump satt ut för några dagar sedan som innehöll vad som kan ses som en Davids-stjärna och som beskyllts för att vara anti-semitisk. Tweeten har tagits bort från Trumps konto och kontroversen höll på att avta, ända tills Trump ville prata om den igen. Han sa till och med att att hans medarbetare inte borde ha tagit ner tweeten, han hade hellre hållit den kvar och försvarat stjärnan som enligt honom inte var en Davids-stjärna. Poängen är att Donald nu själv håller ett för honom skadligt ämne på agendan istället för att fokusera enbart på FBI och Hillary.

Till råga på allt valde Trump, efter att ha jagat myggor i talarstolen, att försvara sina uttalden om Saddam Hussein och hur duktig den irakiske diktatorn var på att ta kol på terrorister. Att berömma Saddam Hussein i upprepade tal är inte en vettig strategi när ens rival just misstänkliggjorts av självaste FBI. Men Trump gör som bekant vad han vill, inte vad andra vill att han ska göra.

Och vad gör Clinton under tiden? Hon har inte med ett ord kommenterat FBI kritiken. Istället ställde hon sig framför ett av de casinon som Trump ledde till konkurs i Atlantic City och höll ett omfattande tal om Trumps misslyckanden i affärslivet. ”Staying on message” kallas det i läroboken för valkampanjer.  Trumps kampanj bryter mot alla konventioner, medan Clintons dito omfamnar dem. Hittills har Trump klarat sig bra med den strategin, men går det att vinna annat än primärval på det sättet? Det får vi veta om några månader.